You left us with no number we could call

Finaste, älskade du.

Igår var det en månad sen du för sista gången åkte hemifrån för två veckors sjukhusvistelse. Visste du? Visste du att du inte skulle få återse ditt hem? Sista dagen vi fick träffa dig, kramade du min hand länge. Var det ditt sätt att säga hej då?

Jag är förvånad över hur fort vardagen kommer och allt återgår till det normala. Med den stora skillnaden att faktiskt ingenting är sig likt. Du fattas ju oss! Borde inte livet stanna upp? Bara en stund i alla fall?

Du ville ha ett 65-årskalas. Du fick fira din sista födelsedag på sjukhuset med negativa besked. Istället för kalas blev det en begravning. Det blev en fin begravning, med mycket musik precis som du önskat. När kistan bars ut, öppnade sig himlen och det började regna. Men lagom till det att vi fått upp paraplyerna slutade det för att istället spricka upp till solsken. Som du älskade sol och värme.

Har ännu inte förstått att du inte längre finns bland oss. Tar in vissa delar, men det där aldrig mer gör så fruktansvärt ont…

Finaste, älskade du.

The view

Dålig på att blogga är jag.. Och så kommer det nog att förbli om jag känner mig själv rätt. Fredagskväll och jag är trött som tusan.

Brorsan i Göteborg har flyttat till en ny lägenhet med sin fina lilla familj. Förutom en fin och ljus lägenhet har de en utsikt som heter duga!

Plockmat, trevligt sällskap, vin, kossor och så Göta kanal på det

I lördags åkte jag till stationen för att möta upp Hanna Banana. Tillsammans hoppade vi på bussen till Ljungsbro. Närmare bestämt Kohagsvängen. Väl där mötte Annie oss!

Det gjordes Tinto de verano, det vill säga kylskåpskallt rödvin och Fanta lemon. Mycket gott!

En smiley, svårt att se på bilden men man kan skymta ett öga och munnen

Vi fick besök av några kor

och Hanna bjöd dem på lite gräs

Vi gjorde mat för ett helt kompani, och oj så gott det var!

Dagen efter packade vi picknickkorgen och gick några 100 meter till Göta kanal.

Vi intog en brygga där det dracks kaffe…

och doppades fötter i vattnet.

 

 

 

 

 

Första semesterdagen

Ja, nu har jag en hel veckas ledighet framför mig. Sen jobb i två veckor innan jag går på långledigt i tre veckor! Den här veckan kommer bjuda på lite mindre resor till nära och kära, en tripp till Göteborg och så en till Västerås.

Idag har jag passat på att njuta på min balle (måste vara både bästa och sämsta slangordet för balkong…). En bra bok och något kallt och gott att dricka bidrar till en härlig semesterkänsla, att solen dessutom strålar gör det hela bara bättre.

Bokcirkel

Ingredienserna för en lyckad bokträff är:

en bok som ska avhandlas

fina människor att avhandla den med

och så något gott tilltugg.  Den här gången blev det vin, men det går precis lika bra med saft!

My cup of tea

Det här är  mitt favoritte just nu. Det är inte bara gott utan har även en fin förpackning tycker jag!

Jag ska dansa fastän hjärtat brister

För mindre än en månad sen visste vi ingenting, nu har det på något lustigt vis blivit vardag.

Det är tungt, behandlingen skrämmer mig även om jag vet att det är enda lösningen. Men som det nu är syns det ingenting och han mår bra. Jag oroar mig för vad cellgifterna kommer att ställa till med.

Jag försöker glädjas åt det som är bra och fokusera på roliga saker. För en sak är säker, ingenting blir bättre av att må dåligt.

Jag är tacksam.

Tacksam över att pappa fick gulsot så tumören upptäcktes. Tacksam över att pappa är positiv och har den bästa kämparglöden jag vet. Tacksam över att vi är en fin familj och att vi stöttar varandra. Tacksam att jag har fina vänner. Tacksam över alla ord som sägs, alla tankar som tänks och alla som hoppas.  Tacksam över att Astrid finns och ger oss den största glädjen, tacksam över det lilla liv som väntar oss.

Det gör det hela lite mera uthärdligt.